Nu har jag varit tyst väldigt länge men tro inte att jag inte smider planer hit och dit! (Nu kanske det lät som om jag hade ett antal bollar i luften men så är det självfallet inte…) En 6-veckors bebis tar ”den där tiden som datorn/surfandet tog”. Så ligger det till! Tacka vet jag smarta telefoner där allt kan följas med ett par klick-klick-klick! Men desto värre blir det inte så mycket inlägg från min sida. Nu när bebisen sover så tar jag tillfället i akt och skriver ner lite tankar.
Idag, förhoppningsvis, är det min sista vårdcentralbesök. Jag hoppas hoppas hoppas att allt är frid och fröjd, att jag får klartecken för att kunna börja träna lite smått. (Helst skulle jag vilja besöka gymmet och fräsa på med både kondition och styrka men jag får nog snällt vänta på min tid…) Håller tummen med andra ord!
Just det – mina tankar. Så här är det. Sedan april/maj 2007 har jag tränat varje vecka. Först två gånger i veckan, endast spinning, i hopp om att bli av med muffintoppen (det går inte att punktförbränna jag vet!), för att sedan involvera styrkan i det hela. Träningsmängden började bli 3, 4 gånger i veckan för att sedan bli nästan varje dag?! Jag älskar träning! (Vem gör inte det?! – I know…) Min graviditet var extrem lätt, sanning med modifikation och relativt till min tidigare graviditet. Ingen foglossning (peppar peppar) och inte så värst illamående (det var hanterbart helt enkelt!). Träna gjorde jag som tidigare men nivån sänktes, nu var det inte tal om att tänka på kondition som kondition (älskar att springa!) och styrka som styrka (det bränner i musklerna!) utan snarare att kunna ha en fullt fungerande kropp, under och efter graviditeten. (Nu blev det som det blev med förlossningen men detär en helt annan historia som vi bara glömmer sådär snabbt!)
Nu har det gått lite drygt 6 veckor och träningsnivån är obefintlig. Ja ni hörde rätt! Barnvagnspromenader som knappt kräver en större ansträngning än att förflytta sig från A till B (där A och B är exakt samma position, alltså hem) är inte min grej. Jag vill arbeta, få upp pulsen, känna svetten ända in i ögonen (det svider kan jag lova!), få upp styrkan i musklerna!
Stopp! Vilka tankar! Hur kommer jag dit då? Jo, antingen rivstarta (yeah right!) eller vara målinriktad på bålstabiliteten. Jag föredrar det andra. En graviditet (eller lika gärna övervikt?) leder till magmuskeldelning som många pratar om (förutom ”alla” barnmorskor som tyvärr inte är så insatta i ämnet) eller inte pratar om… Det är inget att skämmas över men det finns tyvärr ingen koppling mellan dessa muskler; se det som ett stort gap.
Det här är min startposition. Det här gapet måste jag få bort. Jag börjar med det enkla. Min hållning. Jag har en hemsk hållning, jag svankar rejält (vem tänker på hållningen när en bebis ska lyftas och bäras?!). Jag tänkte inte på min hållning förrän jag såg Lofsans video/inlägg och läste Olga Rönnbergs inlägg. Undrar hur jag ser ut utan att tänka på hållningen? Det var inte en trevlig spegelbild som mötte mig där inte… Vad jag svankar!
Sedan ett par dagar så tänker jag på min hållning och gör det som Lofsan visar. Vilket under! Känner redan nu ”nämen jag har visst någon liten kontakt med dem där bortglömda magmusklerna ändå”. Det kändes som om hjulet återuppfanns! Så, nu när jag vet min hållning och arbetar på den dag in och dag ut, så borde min ”stärka magmusklerna”-komma-igång-projekt vara mer hanterbart, eller hur? Ofcourse man!
Svanka?! Vem, jag?! Nej nej…
Publicerat av lopningenligtmig 
Nu är vi inte så strikta med socker här hemma, vi äter sött lite då och då, men inte alltid. Vi föredrar att inte följa konceptet fredagsmys och lördagsgodis, så enkelt är det. Några höjda ögonbryn? Anybody? Vi myser ju ändå! Borde inte koceptet mer vara ”att varva ner och hitta lugnet i familjen”? Så gör vi!
